Operation nr 2...

I torsdags förra veckan var det då dags för operation nummer två, eller den som egentligen skulle varit nummer ett om det inte vore för gallstenarna som fick frispel tidigare. Om jag va nervös inför den operationen va ingenting mot vad jag var nu. Det är lite på gott och ont det där med att ha varit med om något tidigare. Nu visste jag ju vad som skulle hända och vad jag skulle säga till om innan, men samtidigt var de det som ändå var jobbigast... att veta :) Den här gången vart det också lite mer väntetid innan eftersom jag låg som nummer två och inte ett.

Vid åttasnåret blev jag mottagen av en jättesnäll sköterska på avdelning 125 öron-näsa-hals på Sahlgrenska och vid tio rullades jag ner till en jättemysig inför-operationssal. Det var inte alls så stort som sist utan bara plats för tre sängar och lite mer hemtrevligt, ljuset var dovt, en tv va på och på väggarna fanns tavlor mm. Innan jag åkte ner fick jag återigen hoppa i de snygga knästrumporna, gigantiska trosorna och operationsrocken, som tur va fick jag en med knappar fram den här gången och slapp den med öppen bak :) Jag fick även cortison som skulle hjälpa mot svullnaden i örat, illamåendetablett så jag förhoppningsvis skulle slippa ligga och spy efteråt, panodil och lugnande för att göra mig riktigt go och gla. Cortisonet måste jag säga var i en klass för sig, har aldrig upplevt någon så konstig smak och konsistens innan, kan inte ens försöka beskriva vad skulle kunna efterlikna. På inför-operationssalen fick jag ligga en stund och vänta, nål sattes och sedan rullades jag vidare in till operationssalen. Vid det lagret hade de lugnande pillrena slagit in så pass mycket att allt var ett stort flum. Jag somnade och vaknade sedan igen efter nästan fem timmar med ett stort bandage över hela huvudet. En sköterska kom då och berättade att det snöade ute, visst tänkte jag och somnade om men vaknade kort därefter igen. Känslan efter en narkos måste jag säga är väldigt konstigt, det går liksom inte riktigt att beskriva. Kroppen är trött och vill sova och huvudet är halvklar/dåsigt och vill ha svar på frågor som kroppen inte orkar ställa. Hur har det gått? Var sitter nålen? Varför gör det så jäkla ont på foten? Vaddå snö?? Mitt upp i allt kommer någon och frågar om man vill ha saft eller en isglass. Allt är ett enda stort flumm. Den här gången kvicknade jag i alla fall till lite snabbare och efter ytterligare en timme bar det upp till avdelningen igen, lite småyr i huvudet men inget illamående! Väl där uppe var det bara att vila och ta det lugnt. Mamma kom på besök och jag fick äta lite kvällsmat. Hela tiden hade jag i bakhuvudet att snart sätter illamåendet igång, men icke sa nicke bara att konstatera att illamåendetabletterna hade gjort sitt!!! Gött!!! Mamma åkte hem och det var dags att försöka sova lite. På morgonen kom doktor Rut och berättade att operationen hade gått bra och hon hade tagit bort mitt kolesteatom, fixat trumhinnan men också bytt hörselbenet. Det stora bandaget runt huvudet togs bort och ersattes med en piratliknande lapp. Några timmar senare kom mamma och körde mig hem.

Dagarna som gått nu efter operationen har väl varit lite sådär. Inte så att det gör så vidare ont i örat, känns bara som en lätt öroninflamation med ett ständigt pulserande, utan jag är bara helt slut. Ända sedan jag kom hem har jag nästan sovit hela tiden förutom några tidsfördrivande timmar framför TVn. Kan ju i och för sig bero lite på att jag också har åkt på en lättare förkyldning och ett blaffemunsår eller så tycker kroppen att två operationen med en månads mellanrum är en för mycket. Idag är i alla fall första dagen som jag har kunnat hålla mig vaken ändå sedan i morse men jag känner nu att klockan gärna snart få bli läggdags :)