Då vart jag en gallblåsa mindre :) De hittade massa stenar i gallblåsan och en klump med olika stora stenar som var på väg in till stora gallgången. Antagligen de som jag har haft sådant besvär med på den sista tiden. Operationen gick jättebra men jag måste ju erkänna att det var lite småläskigt.
Klockan kvart i sju anmälde jag på mig på avdelning 136. Efter en halvtimmes väntan, som kändes som en evighet, visades jag till ett rum där jag fick byta om till en operationsrock med öppen rygg, knälånga strumpor och gigantiska trosor, sexigt värre :) Halv nio kom vaktmästaren och körde ner mig till inför-operations-rummet. Där jag fick lägga mig på en smal säng och två supersnälla narkossköterskor började förbereda mig. De packade in mig i en massa täcken, satte nål och jag fick en finfin liten cocktail så jag kunde slappna av lite. Hux flux rullade de ut mig och in i ett annat rum där jag fick andas i någon mask och ytterligare en sköterska sprutade in något i nålen som sved lite. Vet att jag tittade lite surt på honom för jag var inte riktigt beredd och sedan var jag borta. Sex timmar senare vaknade jag med ett jättesnurr i huvudet. Så fort jag öppnade ögonen gick allting runt men så länge jag blundade gick det bra. En jättego sköterska tittade till mig med jämna mellanrum och efter två timmar kom vaktmästaren och körde tillbaka mig till avdelningen där farmor och farfar väntade. Väl upp på avdelningen blev illamåendet bara värre och värre vilket slutade med att jag spydde konstant sex timmar i sträck. Sjuksköterskan försökte verkligen men allt men trots tabletter eller medicin som sprutades in via nålen ville illamåendet inte ge med sig förrens på morgonen dagen efter. I samma stund var det också dags att försöka ge sig upp på benen också, herrejäklar vad ont det gjorde att resa på sig!! Det är otroligt vad mycket som man använder magen till som man inte ens tänker på. Första gången jag skulle resa sig trodde jag att jag skulle krevera, inte bara det att det kändes som någon hade kört över magen utan man skulle ju på något sett försöka få ner luft i lungorna också samtidigt som det kändes att magen skulle gå sönder. Kanske också ska nämna att jag glömt att ta smärtlindringen också då den stod kvar på bordet :) Men men, skam den som ger sig, sakta sakta med hjälp från sköterskorna tog jag mig upp sittades och även ståendes. Jag skulle egentligen åkt hem redan den dagen men eftersom jag mått så illa och inte kunnat äta mm så fick jag stanna kvar en natt till. Den värsta värken gav med sig under dagen och jag försökte röra på mig så mycket som jag kunde och orkade med. Även om det gjorde ont så blev det lite lättare och bättre för varje gång. Mamma kom även upp en stund och höll mig sällskap. Dagen efter, i fredags, var det dags att bege sig hemåt vilket kändes både jätteskönt men även supernervöst. Det som kändes jobbigast var nog hur katten jag skulle ta mig ner och upp ur sängen helt själv utan en säng med höj- och sänkbar rygg, men det visade sig gå ganska så bra. I morgon är det en vecka sedan operationen och ja, det blir bättre och bättre för varje dag som går.
Hela den här upplevelsen har väl varit lite sidådär men det är ju inte så kostigt för vem gillar egentligen att blir opererad?? Däremot har det funnits en hel del positivt också och det har varit personalen på sjukhuset. Sist jag låg inne kändes det lite sådär, det var mycket veleri och personalen var väl lite nja... absolut inte alla men vissa. Men sådär var det inte den här gången utan ALLAvar verkligen supergulliga och omtänksamma vilket har känts så underbart. Jag är verkligen inte något stort fan av sjukhus och allt som hör där till men redan från första klivit in på avdelningen tills jag åkte därifrån kände jag mig så omhändertagen. Det är helt otroligt vad lite medmänsklighet, ett leende eller en klapp på handen kan göra :)
1 kommentar:
Åh va skönt och höra att operationen gått bra :) Hoppas nu rehab-tiden går lika "smärtfritt"... *håller tummarna*
Kram på dej,
Anette
Skicka en kommentar